Tinys thoughts

Underligt egentligen, hur så mycket olika känslor kan röras ihop till en enda stor klump. En boll som bara ligger i bröstkorgen och känns konstig. Även fast det är positiva känslor, så kan det ibland bli för mycket.

Ganska underligt, att bra känslor får en person att må dåligt.

Varför är det så?

Det är lite konstigt när en enda person kan få hela ens värld i gungning, att ord man hört fört flera år sedan kan komma ikapp en när man minst anar det. När man verkligen trott att allt är lagt bakom en, men sedan märka att så inte alls var fallet. Trots att vi båda blivit äldre så känns det ändå jobbigt att se dig. Eftersom din röst ekar i mitt huvud varje gång, och ofta säger du något, något elakt, sarkastiskt eller förnedrande.

Kommentarerna du säger numera kan jag oftast skaka av mig. Det är dom gamla, de som verkligen gjorde ont och drev mig till tårar, det är dom som fortfarande gör ont. Trots att det är flera år sedan.

Att prata med Bex idag och inse att hon är där jag var skrämde mig. Att sen träffa på dig direkt efter, det var bara jobbigt. Kan du inte bara kräla in under den sten du kröp ut från och ta kommentarer och minnen med dig?

En vacker dag ska jag bevisa för dig hur fel du har!

"Stop, slow down, take a deep breath!

My hearts got a mind of its own, wont listen to a word I say, doesnt it know I get hurt to, when it acts that way.

I look at you and i know youre trubble, I should run just as fast as I can.

Stop, think about what we are doing, take a second, before you rush right in, its gonna be my tears you cry."

Sitter med Bex på msn klockan halv fyra på morgonen, och vi har kommit till insikt om en del saker.

Hon är en modig flicka, texten här över beskriver väldigt bra vad vi pratar om. Att hjärtat ibland rusar iväg med en, utan att riktigt fråga om lov. Att det tänker själv utan att lyssna, även fast det är vi som får gråta när saker inte funkar.

Min fina flicka har kommit till insikt nu och vi sitter och tröstar varandra via msn. Pratar om rebounds och varför känslor är så onda. Hon är modig min flicka, hon ser saker för vad de är och istället för att gömma sig och försöka förtränga försöka ignorera, så gör hon slag i saken med en gång. Jag önskar verkligen jag kunde vara lite mer som hon i vissa saker. Iochförsig så har vi båda våra roller i den här vännskapen och jag undrar om jag vore lika stark utan henne som jag är med henne. Tvivlar.

Vi är bra flickor… lite elaka kan erkännas men vafan inget jag lider av…

Om jag kunde se vad som väntar runt hörnet innan jag passerat det, kommer jag då passera?

Om jag kunde vakna på morgonen och veta hur dagen kommer bli, skulle jag då stiga upp?

Jag tror faktiskt inte det, om jag kunde se att det bakom hörnet stog vänner och glädje, självklart skulle jag gå runt det. Om jag däremot såg ett stup, ett stup som skulle leda till svåra skador och lidande. Aldrig att jag skulle gå runt det. DÅ kommer frågan, om jag kunde välja bort all smärta och alla tårar skulle då glädjen och alla skratt vara lika vädefulla och underbara?

Om jag kunde veta säkert när någon ljuger för mig skulle jag då fortfarande försöka bortförklara det för mig själv? Eller skulle jag inse att personen inte längre är värd tid?

Om jag mår dåligt, och källan är helt okänd, hur botar jag det då? Om jag mår dåligt och jag vet varför jag mår dåligt, men inte botar det av räddsla för att förlora något jag håller kärt bör jag då fortsätta må dåligt?

Nej jag tycker verkligen inte att man ska sätta något före det egna välmåendet, jag predikar det dagligen för flickorna på jobbet. " Om han behandlar dig så här och får dig att gråta och må dåligt, varför stannar du om du inte är lycklig?" "Men om hon behandlar dig så pass illa att det är jobbigt för dig att gå till jobbet, varför tar du det då?" Varför kan jag inte ta mina egna råd? Varför resonerar jag bort det?

Well I think I am done.

Jag är verkligen ledsen men… jag orkar inte… jag kan inte… du river sönder mig innifrån. Jag kan inte ta mer stryk nu… jag måste vila.

Jag måste vila för att kunna få andra att må bra, jag måste kunna vara glad och hoppig och busig. För om jag inte är det så är jag inte jag.

Jag vill vara jag.

Det ska tydligen vara mitt på dagen nu men….varför känns det mer som tidig tidig morgon?

Kan vara för att jag ganska precis bestämde mig för att gå upp… måste ju till jobbet, jag trivs jätte, jätte bra på jobbet men jag trivs oxå med att vara ledig. Nu har jag iof varit ledig en hel dag i sträck och mest jobbat korta pass så det är väll iof inget att klaga över. Jag antar att det helt enkelt bara är "en sån dag" när inget vill funka, särskilt inte mitt huvud.

 On the bright side så sov jag iof över hos lina idag vilket ju var väldigt roligt och trevligt… kanske är därför jag inte vill till jobbet… hmm kan ju vara så att jag faktiskt tycker det är roligare att sitta ochdricka te och prata med en person som faktiskt lystnar och pratar tillbaka än att jobba och stressa (?), once again jag gillar mitt jobb men…